Det är måndagskväll och den dunkla belysningen ger mig visst ledljus när jag tar mig fram i gången under motorvägen mellan kurvan och Skärholmen. Tio långa timmar har passerat på det nya jobbet och hundratals saker maler i huvudet. Att börja ett nytt jobb är som när man var liten och semestrade på Algarvekusten. Man stod nere på stranden och lät två meter höga vågor slå över en. Omtumlande men kul. Efteråt var man helt mörbultad men känslan var ändå att man hade varit med om något nytt och spännande, att det var värt det.
Plötsligt så dör belysningen och gången blir kolsvart. Endast upplyst av de sporadiska bilister som passerar förbi. Kylan biter i något enormt. På morgonen var det minus tjugo, nu är det tydligen bara tretton. Skillnaden är inte så märkbar när man glömde kvar handskarna på jobbet. Jag är i alla fall glad att jag låtit skägget växa i vinter. Det ger en barriär mot den värsta blåsten.
Mikaelikyrkan börjar torna upp med sin imponerande entré. Tre klockor under korset. Treenigheten. Jag har aldrig passerat under den. Ikväll skulle man nästa kunna tänka sig att göra ett undantag. Värmen lockar. Klockan är straxt efter sju och jag är trots allt framme vid centrum så jag avstår. Nu väntar en varm och snabb färd hem.
Vid ingången till tunnelbanan så möts jag av avspärrningstejp. Skärmarna meddelar att all tunneltågstrafik är inställd mellan Skärholmen och Liljeholmen. Bussar ersätter.
Nåväl, det spelar ingen större roll. Jag vill bara hem.
Går ut på busstorget och möts av drygt två hundra andra resenärer. Lite väl många för att vara den här tiden. Här börjar jag ana att kvällen inte kommer spela mig i händerna. Ställer mig vid stationen för ersättningsbussar och hör det mullrande mumlet av undertryckt vrede. Folket är arga. Det visar sig att det inte gått en enda buss på tjugo minuter. Jag tänker snabbt tillbaka på mina år i scouterna. Överlevnad. En snabbvisit på Ica ger mig en chokladkaka. Energi är viktigt. Ställer mig vid stationen och tittar ner på klockan som nu blivit halv åtta. Minuterna strömmar förbi, och en efter en av diverse lokalbussar kommer och tar ombord folk, oftast inte fler än tio stycken innan de åker iväg i mörkret. Nu är det riktigt kallt.
”Är det här ersättningsbussarna går”, hör jag något säga till mig. ”Det är här dom ska gå, men vart dom är vet jag inte”, blir mitt korta svar. Vill inte prata med folk för mycket. Fokusera på att hålla värmen. Stå still. Bygg upp en aura.
Jag tycks ha gått in i dvala. Jag väcks till liv av en folkrusning. Människor som gått in i värmen på Ica strömmar ut vid anblicken av en ersättningsbuss. Klockan är åtta och jag har varit ute i den här kylan i exakt en timme nu. Räddningen känns efterlängtad.
Missnöjet blir enormt när ersättningsbussen visar sig gå mot Norsborg. Folk blir mer och mer irriterade. Ska det bli upplopp? Ska folk dö ikväll? Jag är likgiltig. Jag vill hem.
Tjugo minuter över åtta kommer blåbuss nummer 173. Den går inte hela vägen hem, men med den kommer jag i alla fall närmare. Hoppar på och uppsugs av folkhavet som ser sin chans till lite värme. Mängder väljer att följa med till Älvsjö för att där byta till de sporadiska pendeltågen in mot stan.
Jag stannar kvar tills vi når Bandhagen. Nu är jag fyra tunnelbanehållplatser hemifrån. En resa som normalt tar fem minuter. Jag ställer mig återigen och väntar på ersättningsbussen. Femton minuter senare tar min ork slut. Jag ger upp. Jag hoppar in i en taxi och åker mot Enskede. Vi stannar utanför husdörren och jag betalar med månadens sista kronor.
Klockan är halv tio när jag till slut är hemma. Jag stupar i sängen. Imorgon ska jag utsättas för Stockholms lokaltrafik igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar