lördag 9 augusti 2014
söndag 3 augusti 2014
När livet vi levde tog slut
Det är svårt att komma ihåg alla känslorna från de där dagarna i Helsingborg.
En resa vi sett fram emot så länge, som skulle bli så perfekt. Ordinary to Helsingborg. Det är sånt här vi lever, eller levde för.
Två av oss gjorde en avstickare till Ängelholm för en hockeymatch som var allt man vill ha. När vi ansluter till de andra och tar oss ut i helsingborgsnatten så var det verkligen så bra det kan vara.
Sen börjar rusningarna. Smågrupper som rör sig i mörkret. Blåljus i gränder.
Jag känner mig sällan rädd när jag är på fotboll, men det var något speciellt just den här helgen. Det var något ovisst i vad som skulle hända. Internethetsen fortsatte ut på gatan och man visste inte vem man kunde lita på. Den kvällen i Helsingborg valde vi att sätta oss i säkerhet på hotellbaren.
Matchdag och det är helt perfekt väder. Tågen från Stockholm skjuter till mer och mer folk tills vi är de fem tusen personer som vi smått på skoj satt upp som mål. Djurgårdsfamiljen från sin bästa sida.
Jag går runt på stan för att känna av läget, och hamnar bland en grupp Helsingborgare som gör ett försök att attackera Djurgårdare. Stämningen från gårdagen infinner sig igen. Man vet inte vem som är vem och man får hela tiden kolla ryggen.
Ett antal rusningar görs mot Helsingborgs pubar. Under en minut verkar det som att dom ska bli helt överkörda, men polisen lyckas till slut ordna upp situationen. Hos oss Djurgårdare skulle jag nog vilja påstå att det inte är någon direkt hatstämning, utan snarare någon sort dryg uppkäftighet att vi kan göra vad vi vill.
Vi går med JK-tåget, något vi normalt inte skulle gjort. Men det känns bäst för dagen.
Första halvlek börjar, stämningen är på topp.
Sen kommer ryktet.
Alla blir tysta. Vi försöker förstå.
Några av oss försöker få funktionärer att bryta matchen. Ingen respons.
Några tar sig in på planen. Bara någon meter, så det inte ska kunna spelas mer.
Vårt gäng är bland de första som lämnar arenan. Vi går ner till stationen.
Den långa stunden innan tåget går hem är det knäpptyst.
Tågresan hem är den längsta jag gjort.
Jag har en bild från den dagen på mig, där jag står framför Kärnan. Någon timme senare mördades en Djurgårdare på den platsen. För en av oss tog det slut där och då.
Vila i frid, Stefan!
En resa vi sett fram emot så länge, som skulle bli så perfekt. Ordinary to Helsingborg. Det är sånt här vi lever, eller levde för.
Två av oss gjorde en avstickare till Ängelholm för en hockeymatch som var allt man vill ha. När vi ansluter till de andra och tar oss ut i helsingborgsnatten så var det verkligen så bra det kan vara.
Sen börjar rusningarna. Smågrupper som rör sig i mörkret. Blåljus i gränder.
Jag känner mig sällan rädd när jag är på fotboll, men det var något speciellt just den här helgen. Det var något ovisst i vad som skulle hända. Internethetsen fortsatte ut på gatan och man visste inte vem man kunde lita på. Den kvällen i Helsingborg valde vi att sätta oss i säkerhet på hotellbaren.
Matchdag och det är helt perfekt väder. Tågen från Stockholm skjuter till mer och mer folk tills vi är de fem tusen personer som vi smått på skoj satt upp som mål. Djurgårdsfamiljen från sin bästa sida.
Jag går runt på stan för att känna av läget, och hamnar bland en grupp Helsingborgare som gör ett försök att attackera Djurgårdare. Stämningen från gårdagen infinner sig igen. Man vet inte vem som är vem och man får hela tiden kolla ryggen.
Ett antal rusningar görs mot Helsingborgs pubar. Under en minut verkar det som att dom ska bli helt överkörda, men polisen lyckas till slut ordna upp situationen. Hos oss Djurgårdare skulle jag nog vilja påstå att det inte är någon direkt hatstämning, utan snarare någon sort dryg uppkäftighet att vi kan göra vad vi vill.
Vi går med JK-tåget, något vi normalt inte skulle gjort. Men det känns bäst för dagen.
Första halvlek börjar, stämningen är på topp.
Sen kommer ryktet.
Alla blir tysta. Vi försöker förstå.
Några av oss försöker få funktionärer att bryta matchen. Ingen respons.
Några tar sig in på planen. Bara någon meter, så det inte ska kunna spelas mer.
Vårt gäng är bland de första som lämnar arenan. Vi går ner till stationen.
Den långa stunden innan tåget går hem är det knäpptyst.
Tågresan hem är den längsta jag gjort.
Jag har en bild från den dagen på mig, där jag står framför Kärnan. Någon timme senare mördades en Djurgårdare på den platsen. För en av oss tog det slut där och då.
Vila i frid, Stefan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)