söndag 28 juni 2009

Peace and Love Torsdag 2009

Busiga Björnar är ju främst en musikorganisation och främst en festgrupp vid sidan av sin främsta uppgift som fotbollssupportrar. Därför valde måttliga delar av björnbusarna att styra sin gråa metallicfarkost mot Borlänge och festivalen med ett pigga och klämkäcka namnet Peace And Love. Detta är en redogörelse för den första dagen på festivalen, den som kom att kallas Torsdagen så här i efterhand.
Rallygruppen tog sig upp till Borlänge på straxt under 2,5 timme. Imponerande med tanke på alla jävla kameror. Man känner sig lika förföljd som en fotbollsupporter när man åker Riksväg 70 mellan Enköping och Borlänge.
Vi checkade in på vårt högklassiga hotell och drog iväg och åt den för festivaler så typiska pizzan. Efter detta gick vi igenom packningen och kollade att allt var med.

Märkligt nog hade vi av misstag fått med oss både c-vitamin och en dator. Nåja, huvudsaken var att det viktiga inte var glömt, och där på bordet stod ju vår fina gordonflaska. Klockan hade börjat rusa iväg och vi tog det säkra före det osäkra och började småspringa mot området för att få se en viss Carlos som en gång i tiden spelade i The Libertines.

Carl Barat kan nog inte direkt leva upp till dom förväntningarna man har på en ex-libertine men han lyckas ändå leverera ett bra gig, där främst Dirty Pretty Thing-nummrena sticker ut.

Efter detta slog vi ner oss på gräset för att bevittna Backyard Babies, ett okänt band som spelade hårdrock. Men fick i alla fall dricka Gin & Sprite så det var inte helt bortkastat.

Frida Hyvönen var väldigt bra, men den gassande värmen fick undertecknad att istället styra stegen mot inomhusscenen Cozmoz.

Warrior Soul fick å andra sidan inte precis blodet att kylas ner. Det var onekligen festivalens hårdrocksdag, något som inte minst visades med nästa nummer, som också var den absoluta toppen bland hårdrockarna.

Monster Magnet levererade 100% rock och inget annat. Riktigt bra, som det ska va. Dessutom fick man dricka Gin & Sprite.

Tysta Mari har jag ingen aning om att jag har sett. Men här är en bild på dem.

The Soundtrack Of Our Lives var helt majestätiskt bra. Från och med idag är de Busiga Björnars officiella hovleverantör av konserter. Bra rock när den låter riktigt bra.

Johan Johansson var däremot inte så kul. Men man fick dricka Gin & Sprite.

Gogol Bordello spelade en bit bort. Så kan det gå.

Thåström var så jävla bra. Här någonstans hade dock undertecknad fått nog av festival för kvällen och styrde stegen hem för att vila upp sig inför morgondagen. Mer om den kommer en annan dag.

3 kommentarer:

  1. Verkar ha varit jävligt skön weekend i en annars jävligt oskön del av sverige. Staden som vi i BB pissar på, nämligen Borlänge. Att ens benämna Borlänge som stad vore förresten ett skämt. Det finns inget som helst urbant med Borlänge.
    Jag skulle jag kunna sträcka mig till att kalla Borlänge för ett härad, möjligen böle. På sin höjd socken eller annan typ av "agrar inhängnad". Det finns så många andra bondetermer som hade kunnat tillämpats i beskrivningen av Borlänge men jag snackar inte bondiska.

    Träffar ni någon gång en skelögd, illaluktande människa, sittandes på en gärdesgårdsstolpe, spelandes banjo med alla sina tre armar, medan han ler fånigt mot dig med sina dubbla tandrader och vidriga uppsyn, så ska ni genast hoppa på dennes huvud för allt vad ni är värda. Det är garanterat en borlängebo.
    Sedan kan man ta en liten gin och sprite.

    Soundtrack är för övrigt så jävla grymt bra (trots att alla i bandet heter glenn i mellannamn). Jag föreslår att vi utser dessa hjältar till hedersmedlemmar i BB. I alla fall Ebbot om det går bra? Vad tycker ni övriga?

    SvaraRadera
  2. Jag ångrar mig. Kom på att om någon ska vara hedersmedlem i bb så är den platsen tillängnad Thåström. Vad sägs om det? Ebbot kan dock fortfarandee få vara vår hovleverantör av högkvalitativ rockmusik.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera