Ni som har följt den här bloggen vet att vi reagerar väldigt starkt när fiskmåsar kommer på tal. Man skulle kunna påstå att fiskmåsarna finns med oss twentyfourseven.
Allt började en dag i juli 2009 under en ölprovning i tantolunden då vi plötsligt out of nothing blev varse om deras existens. Vi visste förvisso redan sedan tidigare vad måsar var får nåt men detta var första gången som vi verkligen hajade till.
Dessa parkparasiter hade flockats runt oss där vi satt med vår ölpicknick.
De iakttog oss med sina anklagande, döda fågelblickar. Minst sagt obehagligt tyckte vi.
Vi höll oss jävligt passiva i oro för vad detta oberäkneliga djur skulle kunna tänkas hitta på. Vi fruktade det värsta och även om vår rädsla var ytterst irrationell satt vi ändå där som skrämda harar under jaktsäsong och konstaterade i unisont samförstånd att måsar inte var för oss. Vi ville utrota dem. vi ville slå dem på deras måskäftar. Vi skyllde till och med östersjöns bottendöd på detta avskum till djur.
I all denna eskalerande avsky fanns ändå en underliggande fascination och beundran för denna skrikande, flaxande, rovgiriga varelse.
Det hade något att göra med dess brist på respekt för den rådande normen.
Lagar och förordningar, stiftade av karriärlystna, äregiriga borgarbrackor utan sanna ideal, ignorerades av dessa flygande tingestar och vi fann detta gott. Vi började identifiera oss med måsar. Vi omvärderade vårt hat. Vi tyckte inte längre illa om måsar.
Idag har vi vänt och idag är vi stolta att kunna säga att måsarna faktiskt är våra vänner. Vi har kommit att acceptera och uppskatta dessa djur för vad de är. Smutsiga kanske, jovisst! Men BB lirar inte heller alltid rent och framförallt Hycklar BB aldrig och inte måsar heller.
Måsarna är våra vänner och vi hatar Aik och även om måsarna inte gör det så ger dom iallafall blanka fan i aik och det är gott nog för oss.
Hata Pascal Simpson!
Wow, ett rödvinsinlägg!
SvaraRadera