Hope I die before I get old

24 år är nog om man är rock n' roll, även om vissa hävdar att man ska klara sig ända till 27 för att bli helgonförklarad.
Hultsfredsfestivalen lägger ner efter 24 år, och det är med ett visst vedmod vi tackar och vinkar adjö. Jag har personligen bara varit där två år, men mytbildningen när man var liten och ZTVs livsändningar gör att det var ständigt aktuellt. Hultsfred var där musiken, konsten och ungdomskulturen frodades. Allt gott har ett slut och Hultsfred har lidit hårt dom här senaste åren när publiken sviker. Anledningen är egentligen rätt simpel... Det finns för många alternativ och framförallt Sweden Rock och Peace & Love har stulit publik, när Hultsfred har kört på i gamla spår. Hultsfred är nog även till viss del datorålderns offer. Ungdomar åker på lan istället för festivaler och de som är intresserade av musik hittar allt man vill veta och uppleva på Youtube.
Samtidigt känns det skönt att det är slut nu. Det har varit jobbigt att se dödsryckningarna och nu kan vi gå vidare, säkra på att det om tio år kommer vara närmast status att kunna dra Hultsfredshistorier...

Jag kan inte påstå att den är rolig eller speciellt fantastisk men min Hultsfredhistoria börjar en sen natt när Evenesance går på scen. Helt plötsligt så är jag totalt ointresserad av festivaler och allt som hör därtill och lämnar min flickvän för att slå mig ner vid ett träd. Där tar jag en cigarett, och somnar. Straxt efter vaknar jag av att min flickvän sparkar mig i bröstet för att släcka elden i min jacka och min tröja.

Till saken hör att jag hade en grym stickad tröja från 6876 samt en Capandula Nanosphere från samma märke, båda med stora hål i... Aningen bittert.