Idag är det en sån där dag som trots sitt vackra väder och lätta lynne inte känns helt hundra. Vad gör man? Jo man skiter i vackert väder och lägger sig istället i soffan och tittar upp i taket.
Man ligger där och tänker inget speciellt. Man sluter ögonen för en stund, lyssnar på ljuden från gatan som letar sig in genom det öppna vardagsrumsfönstret. Hör hur människorna och trafiken utanför skyndar åt olika håll och olika mål. Men man skiter väl i det.
När man ligger i en ödslig lägenhet sådär och gör ingenting (mer än att låta sitt liv passera i en soffa) vill man gärna spetsa vemodet och melankolin lite extra. Det är ju så jävla synd om en själv och då ska det fan svida. Man vill straffa vemodet med sin egen medicin. Det sista rödvinet i boxen från förra helgen töms upp i ett glas och man sätter på en skiva som i detta fall blir "Songs Of Love And Hate" av Leonard Cohen. Nu jävlar ska vemodet få! Denna taktik tycks sällan hjälpa och varför skulle den? Man VILL ju tycka synd om sig själv. I slutändan vet man ändå, att efter regn kommer sol, och då blir det nya friska tag.
I morgon vaknar man därför upp som en ny människa med ett nytt soundtrack. Jag vet redan nu vilket det blir. I can see clearly now the rain is gone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar