Visar inlägg med etikett s:t eriks pilsner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett s:t eriks pilsner. Visa alla inlägg
lördag 1 maj 2010
lördag 27 mars 2010
Kärleksro och kval, och en full pokal!
Livets stora frågor uppenbarar sig på kvällen. Är det alkoholens inverkan på smaken som gör att ölen är så god eller är det alkoholens inverkan på nerverna... Egentligen spelar det ingen större roll då den skänker mig frid. Det är där livsnjutarna skiljer sig från akademikerna. Verkan är viktigare än orsak.
Jag och min gode vän som på denna blogg benämns som Nixon, relaterat till en av de första posterna här där han av någon anledning gör den klassiska Nixon-poseringen framför en polislinje i Göteborg, talade häromdagen om Tapenade. Möjligen är det något som kommer med åldern men mixen av oliver, vitlök, sälta i form av ansjovis eller kapris och olja skänker så mycket livsglädje så det lätt tippar över. När man minns tillbaka på sin barndom så var det enkla smaker man tyckte om. Sött var det enda som fick sticka ut. På senare år så har det salta och det beska, som man obarmhärtigt avskydde som liten knodd, fått ta en större plats. Det sura har man i drinkar. FYI.
Kapris är en förtrollande smaksensation. Jag har idag gjort en tapenade, men även ätit en med godkänt resultat hemmagjord pytt. I båda dessa konstellationer har kaprisen fått ta en stor plats, och har med den äran gått segrande i mål. Att likna den vid något är svårt, säregen som den är. Brännvin är nog det enda som kan locka fram samma distinkta smaker. Nu är dock inte sprit min kopp te. (Min kopp te är Taiwanesiskt Oolong-te, men det är en annan utläggning.)
S:t Eriks Pilsner heter en av vårens nyheter på Systembolaget. Det är en öl som har funnits i drygt hundra år men nu har fått en remake av en dam vid namnet Jessica. Eller remix kanske man ska kalla det...
Det är en helt underbar lager, i en helt underbar flaska. Det är konst på hög nivå, och jag skulle antagligen köpt den oavsett hur den smakade. Att den då gör långa arior i min mun är en så gudomlig bonus så jag i min glädje kunnat offra min förstfödda till Dionysos. Gräs och hö är det som slår mig hårdast. Jag slängs upp i ett loft på en ladugård. Det luktar och smakar sommar och torr varm luft. Lätta fötter och ett glatt humör.
Ikväll samsades dessa gudomligheter för ett ögonblick på mitt middagsbord. Tapenade på vitt bröd och denna pilsner. Som Arne Anka så blev jag kär och glad och utbrast i ett "Jag tror jag måste dikta!" Poesin lämnar jag nog åt sitt öde men en kärleksförklaring till det goda livet ville jag dock komma med.
Jag och min gode vän som på denna blogg benämns som Nixon, relaterat till en av de första posterna här där han av någon anledning gör den klassiska Nixon-poseringen framför en polislinje i Göteborg, talade häromdagen om Tapenade. Möjligen är det något som kommer med åldern men mixen av oliver, vitlök, sälta i form av ansjovis eller kapris och olja skänker så mycket livsglädje så det lätt tippar över. När man minns tillbaka på sin barndom så var det enkla smaker man tyckte om. Sött var det enda som fick sticka ut. På senare år så har det salta och det beska, som man obarmhärtigt avskydde som liten knodd, fått ta en större plats. Det sura har man i drinkar. FYI.
Kapris är en förtrollande smaksensation. Jag har idag gjort en tapenade, men även ätit en med godkänt resultat hemmagjord pytt. I båda dessa konstellationer har kaprisen fått ta en stor plats, och har med den äran gått segrande i mål. Att likna den vid något är svårt, säregen som den är. Brännvin är nog det enda som kan locka fram samma distinkta smaker. Nu är dock inte sprit min kopp te. (Min kopp te är Taiwanesiskt Oolong-te, men det är en annan utläggning.)
S:t Eriks Pilsner heter en av vårens nyheter på Systembolaget. Det är en öl som har funnits i drygt hundra år men nu har fått en remake av en dam vid namnet Jessica. Eller remix kanske man ska kalla det...
Det är en helt underbar lager, i en helt underbar flaska. Det är konst på hög nivå, och jag skulle antagligen köpt den oavsett hur den smakade. Att den då gör långa arior i min mun är en så gudomlig bonus så jag i min glädje kunnat offra min förstfödda till Dionysos. Gräs och hö är det som slår mig hårdast. Jag slängs upp i ett loft på en ladugård. Det luktar och smakar sommar och torr varm luft. Lätta fötter och ett glatt humör.
Ikväll samsades dessa gudomligheter för ett ögonblick på mitt middagsbord. Tapenade på vitt bröd och denna pilsner. Som Arne Anka så blev jag kär och glad och utbrast i ett "Jag tror jag måste dikta!" Poesin lämnar jag nog åt sitt öde men en kärleksförklaring till det goda livet ville jag dock komma med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)